Like a knife through the heart

Usch, det är vissa saker i mitt liv som jag aldrig kommer kunna släppa helt, tror jag.
Saker jag inte kan styra över, ha kontroll över, så är det bara.
Nån gång ibland kommer jag få den den känslan av att jag vill bara fly landet och aldrig mer återvända.
Jobbigt när det är personer man står nära som "gör" det mot än, iof. omedvetet men ändå...att dem inte tänker mer?
Och sen när människor inte uppskattar de jag vill ha, driver mig till vansinne, fast egentligen kanske det hade varit värre om de faktiskt uppskattat det?
Då hade det kanske varit ytterligare en plåga.
Men jag vet lixåm inte vad jag ska göra åt hela situationen, vänta tills jag blir vuxen och kanske kan "styra" mer själv? Eller vänta tills jag vågar säga nått? (Vilket inte lär hända.)
Igonera och fortsätta må dåligt över det titt som tätt? Hoppas att jag växer ifrån det?
Men kan man växa ifrån nått som funnits där som ett moln över typ större delen av mitt liv?
Jag vet att såna här "luddiga" inlägg kan vara jobbiga men jag vet inte exakt vilka som läser min blogg och den är ju lixåm öppen för alla, men jag behöver ändå skriva av mig.
Någon sårar mig omedvetet, eller kanske inte sårar, men får mig att sörja?
Det är en liten del av ett större problem.

Men jaja, en sak hände ikväll som ger mig lite tröst i allt det här iaf. , ibland sammanfaller en del saker helt enkelt på ett "bra" sätt.

Nått mer som är lustigt, att jag får reda på detta just när det är ett år sen jag försökte fly från det sist. Det är ett år sen jag åkte till USA, ett ÅR sen! SJUUUUKT! Känns som igår, nästan.
Är rädd för att det ska bli ett bleknande minne, vill på ett sätt tbx till den dagen, uppleva den igen, ta in den igen, spara minnen igen, för känslan e så sjuk, fattar inte att det var JAG som gjorde det, att jag vågade, surrealistiskt.
Jag är stolt över mig själv, att jag VÅGADE.
Men sjukt att det är ett år sen, sjukt att det aldrig mer kommer tbx, att det är ett år sen är ju ändå nått slags det är över, ett bokslut.
Men vilken viktig dag i mitt liv.
Så jävlans viktig.
Sjukt.
Vill tbx till den dag, vet inte varför för den var inte perfekt, men känslan, nått man aldrig mer får uppleva, hur kändes det egentligen? Minnena börjar försvinna.

Imånn ska jag hem, snart börjar jag en ny skola.
Livet rullar på, åh...ibland älskar jag faktiskt livet!